Jonna Holmström

När 2013 började var jag gravid i v.29 och på semester i New York! Vi skålade in det nya året på en restaurang i Meatpacking District. Det var under den resan magen på riktigt började expandera. Jag gick från att ha en liten babybump till början på en riktig gravidmage på bara 9 dagar. Vi vandrade nån mil per dag, vinkade in yellow cabs, åt frukost på Le pain quotidien, shoppade, upptäckte och utforskade Manhattan allt vi kunde, åt goda middagar och njöt/blev höjdrädda av utsikten från Empire state buildning och en rooftopbar på 5th. En underbar resa med goda vänner!

 Vi kom hem, magen blev betydligt större. Jag jobbade fram till första mars då jag gick på mammaledighet i tron om att nedsläppet skulle komma lite tidigare. (Den går vi inte på igen...!) Gick över 6 lååånga dagar och har nog aldrig vart mer övervänt i mitt liv. Tillslut den 17 mars kring 4 snåret kom han, vår lilla fina son Viggo! Vi fick äran att vara med om det största som hänt oss i livet, att bli föräldrar. Efter den dagen sprang tiden iväg! 

Plötsligt var det sommar och vi njöt av alla dagar. När det var sol höll vi till utomhus och när det regnade myste vi inne.

Hösten kom och jag började jobba varannan helg vilket jag tyckte var jättekul! Jag älskar verkligen mitt jobb så det var så himla roligt att få komma in och jobba då och då.

Det här året har vi förlorat kära släktingar men även funnit nya vänner. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra. Fått en nytändning inför framtiden, min karriär och livet allmänt. 

Vissa anser att livet stannar då man blir förälder, men det är ju nu allting börjar! Ingenting är omöjligt bara för att man har barn, det krävs bara mer planering.

 Att en sån liten kille kan sprida så mycket glädje.. Om något så har att bli mamma fått mig inse vad som egentligen är viktigt.

Vi kommer att njuta av de sista dagarna av 2013 för att sedan skåla och välkomna 2014 med samma goda vänner vi startade detta år med.

 Gott nytt år! ❤

Julen närmar sig med stormsteg och jag har mer julpepp än vanligt! Får mer och mer för varje år nu. Undra om det är något inbyggt så att traditionen aka föras vidare i generationerna? Hade jag tappat det helt hade jag gått lös på julpynt i affärerna. Men några saker blev det! Mindre juligt än förra året kan det då inte bli eftersom vi inte hade fram en pinal som hör till julen förra året. Vi åkte ju till NYC på annandagen så vi slopade pyntet och det var nog lika bra det! :)

Planena inför nyår är fortfarande lite lösa men det blir lugnt och mysigt iallafall! God mat och trevligt sällskap och vad mer kan man begära?❤ 

Har funderat på vad årets nyårslöfte ska bli. Förra året var det att ta hand om min kropp bättre och hud bättre. Bli bättre med hudcreme och prioritera ansiktsprodukter efter som min hy är väldigt känslig. Speciellt mot kyla! Det löftet tycker jag faktiskt jag hållit ganska bra!

Denna gång är det inte bara ett löfte:

1: Bli bättre på berätta och visa för dina nära och kära hur mycket dom betyder. En dag kan det vara för sent!

2: Odla skinn på näsan, ta mindre skit!

3: Utveckla dig på jobbet och karriärmässigt.

Så egentligen kan man väl säga att det är ett stort löfte; att göra mitt liv ännu bättre och att vara tacksam för det man har. Hade tänkt att införa Thanksgiving hos oss detta år men det var så mycket annat runt i kring. Jag förstår inte varför vi inte har en motsvarande högtid här i Sverige? Nästa år kommer jag planera in en Thanksgivingmiddag ! Så mina vänner skriv upp 27 november i era kalendrar! ;)

Att bli äldre är ingenting jag gruvar mig för eller räds. Men däremot är jag rädd för alla tragedier som kommer och har börjat knapp in på en. Jag har haft den turen att få ha alla nära i min släkt vid liv under mina 24 år. Det är jag evigt tacksam för, samtidigt som jag vet  att jag kommer måsta härdas framöver. Att ha ett barn i sitt liv gör också att man ser att livet har en mening, att liv inte bara släcks utan även skapas. 

Ibland är det jobbigt att vara en superempatisk människa. Mitt hjärta krossas varje gång någon måste gå igenom något ledsamt, varje gång jag är nära på köra över en groda/råtta/katt/diverse djur efter vägen så stannar mitt hjärta för en sekund. 

Mitt senaste hjärtekross är så sjukt egentligen, nästintill pinsamt! Men för några dagar sedan så dog ju Paul Walker i en bilolycka. Detta är något jag inte kan få ur mitt huvud. Kollar youtubeklipp och flännar läser artiklar och flännar. Jag är inget hardcore Fast and The Furious-fan, mer än att jag tycker det är bra underhållning och att Paul Walker inte gör ont att titta på. Men det berör mig på något sätt. Igår slog jag tillochmed på Into The Blue och blev ledsen varje gång han log (jag verkar kunna det där med självplågning haha). Han verkar ha varit en sån fin och ödmjuk människa med fötterna på jorden. Varför händer det alltid såna?

Knäpp som jag är så tänker jag när jag kollat på klipp osv att jag önskar att jag kunnat göra saken ogjord. Men även jag måste växa upp och inse att världen inte alltid är rättvis. :(